Mars 2018, två år sedan. Tänk vad en förändras, en lär känna sig själv, blir medveten, testar olika hårfrisyrer, hårfärger, klädstilar, olika sätt att bemöta med mera. Vem är jag och min identitet? Var går mina gränser för vad jag vill och tillåter andra att passera. Vad säger jag som jag kan stå för och vad är en fasad för att tillhöra en grupp och passa in? Något som är säkert är att jag har distanserat mig mer o mer för att jag blir trött av att umgås villkorligt och anpassa mig. Jag vibrerar högre än någonsin. Människor faller bort. Samtidigt längtar jag efter sällskap och att vara mig själv fullt ut med andra och bli älskad villkorslöst. Jag är rädd för att bli dömd och säga min sanning fullt ut. Ju mer jag sätter gränser och distanserar mig desto ensammare känner jag mig. Jag längtar efter att känna mig 110 % lycklig. Jag mår bra, men jag känner mig ensam och har inte lika roligt längre. Jag skattar inte lika mycket längre. Det är en sorg som jag har blivit medveten om. Det är ingens fel, det är jag som valt det. Tror ni att det är självskadebeteende eller självkärlek. Jag undrar över det. Straffar jag mig själv? Att lära känna sig själv kanske kommer pågå i flera år till även om jag medvetet förstår min livsväg, gör aktiva val och når in i min själ. Det är allt som ligger i mina rädslor och beteende som jag behöver lära känna, förstå och skala bort.